Tja onsdagens hopplektion gick ju inte riktigt så bra. Började lektionen med att galoppera över bommar och Filur kändes framåt och fin. Drog till några bocksprång och muppade sig lite i början sen var han riktigt fin och jag tänkte "Shit vilken kontroll jag har på dethär idag". Eller inte... När det var dags för första hindret så körde en traktor utanför ridhuset, Filur blev aningens mer taggad och drog iväg i ett bocksprång och sparkade och jag flög av med en gång. 

 

I vanliga fall brukar man ju vara uppe fortare än man landat men det var som om kroppen visste att man skulle ta det lungt. Efter ett tag var jag uppe mennär jag sen skulle ta ett steg kändes det som jag hade en kniv i ryggen som skar mig och det började bli varmt och kändes som att det blödde i ryggen. Väldigt obehaglig känsla. Jag lyckades linka mig till ett hinderstod och sa att jag ville stå där ett tag. Josefin fick hoppa upp och rida Filur, i gummistövlar och min lilla hjälm. Men efter ett tag när jag försökte räta på mig så högg det till igen i ryggen och den obehagliga känslan kom igen. Så jag fick ringa pappa och han och mamma kom och hämtade mig för att sen ta mig till Akuten. Att ta sig in och ur bilen var ingen höjdare. Jag linkade in på akuten och berättade vad som hänt. Jag har ju aldrig varit där förrut och hade ingen aning om hur det såg ut eller hur allt går till. Poff sa det och sen kom det 5 doktorer eller vad det nu heter som smällde på mig en nackkrage trots att jag lungt förklarade att jag har bar ont i ryggen och absolut inget i nacken. Eftersom jag inte kunde räta ut mig så fällde de mig stående ner på nån bår, mendans jag kollade på alla de andra stackarna som suttit i väntrummet i säkert några timmar i väntan på att få komma in.

 

Sen drog allt igång, jag fick inte ens ta av mig tröjan eller örhängena själv. Töntigt tyckte jag men, men. Jag låg ner på en bår och kunde inte röra mig, med 5 personer hängander över mig. De kände här och klämde där och pratade bara med varandra. Jag var ju klarvaken och med, hade ju bara lite ont i ryggen. Men det var bara att ligga där och hålla tyst. När de sen försökte räta ut mitt ben så kom det några tårar "fyfan vad ont det gjorde" de sa att jag skulle säga till min det inte gick. Det gick ju, men det gjorde ont som F.A.N, när de sakta rätat ut det drog jag tillbaka det igen, det gick bara inte.

 

 

 

 

Sen var det dags för rönken, jag låg där på en brits och de sa att jag skulle åka in i maskinen, poff, och jag var ensam. Jag låg där i säkert 10 minuter men inget hände..Sen kom någon in och sa att de hade problem men rönkenmaskinen. Härligt, sen försvann de igen och ja åkte in i den och ut igen. 

 

Farbror doktor kom in igen och sa att de skulle spruta in kontrast i en av de två slangarna som jag tydligen fått i armarna i samma stuns som jag kom in på akuten. Det kunde bli lite varmt sa han. Sen var jag ensam igen, jag låg där och tyckte att det var inte alls varmt. Jag frös och låg och skakade. Frös som vanligt. Skönt som de sprutar in nåt i min kropp så jag blir lite varm tänkte jag. Men jag kände ingen värme, eller, kanske det var lite varmt ändå, små doser av värme kanske kom in i min arm trotts allt. BAra att jag frös för mycket för att jag skulle känna det? Efter ca 10 min kom farbror doktor och fröken sköterska in och pillade och tryckte med slangen i min arm. Tydligen fungerade inte kotraskgrejen heller. De försvann igen och sen kom värmen. Riktigt obehagligt när den sen spred sig upp mot halsen blev det obehagligt på riktigt och det kändes som man inte kunde andas, men direkt när den kommit "mot halsen" så försvann allt lika snabbt igen. 

 

EFter rönkningen fick jag ligga på insensiven och vänta på svar. Törstig som bara den var jag men fick inte dricka på 4h efter avramlingen. Ca 2h kvar. Nackkragen var så oskön eftersom jag bara kunde ligga snett med kroppen och sprikrakt med nacken. Dessutom var den ju onödigt för jag hade inge ont i nacken. Där fick jag ligga tills rönkenbilderna kommit och blivit granskade. Mamma mummlade nåt och ställde sig upp. "Kan du inte göra peacetecknet" och klick sa de. Hon tyckte tydligen att det skulle dokumenteras, hehe. Mupp-mamma. 

 

Sen hände det inte så mycket mer, jag fick sova över på sjukhuset, blev överdragen till en annan mjukare brits då jag inte lyckades kravla mig över själv.

 

Två utskott i ländryggen är brutna. Inget de gör något med utan det läker av sig självt. Jag lyckades ju komma in på akuten precis när det var skiftbyte mellan eftermiddag och nattpersonelen så allt känder väldigt flummig om när allt skulle bli bra igen. En massa olika kommentarer:

 

"Du kommer inte kunna sitta på en häst på två månader"

"Du kommer sboslut inte kunna åka till Stockholm imorgon"

"Har du tur kanske du kan åka till göteborg om 2 veckor"

"Du kommer ha väääldigt on i 4 veckor"

"Om en halv vecka kan du kanske gå normalt igen" 

"Du kan rida när du kan ta dig upp på hästen igen utan massa tabletter"

 

Så det åtestår väl att se hur lång tid det tar, men har ställt in mig på två månader. Två månader! Då är det ju nästan vår ute! Det var vid fyra tilfällen under kvällen som det kom någon tår rinnandes ner för kinden den kvällen. Första när jag sa till ridläraren att något inte stämde i ryggen, rädslan för att inte veta vad det var. Andra när jag fick kasta mig in i bilen för jag kunde inte böja mig den sista biten. Fuck, vad ont det gjorde. Tredje när de försökte räta ut mitt ben och fjärde när de sa ingen Filur på två månader. Vafan..

 

 

Men planen är att bli frisk tidigare, sådeså!