Innan den ens hade börjat var jag såå taggad att idag skulle jag bara jobba, jobba, jobba för att Filur skulle minsann gå bra och fint hela lektionen. Men sen fick jag en knäpp innan lektionen i uppvärmningen men en massa negativa tankar... Om att jag inte kommit någon vart på två år nu, kan inte ens rida hästen i form på en volt. Allt går bara runt runt och vi kommer ingen vart, inget går framåt och inget händer.

 

När jag sen började lektionen och Filur var, stark, lyssnade inte och armarna krampade på en så blev man inte så mer positiv och taggad direkt. När jag sen var som mest sugen på att ge upp, då jäklar! Filur trampade under sig i traven kom in i en fin form, var fjäderlätt i handen och lyssnade så fint på en touch av skänklarna. När Otto sedan sa "Fatta galopp" och hela härligheten höll i sig så svävade man runt på små moln. Det gick visserligen aningen, aningens för sakta, men vad gör det när Filur både var fin i formen och trampade under sig, verkligen tog i och stampade från och vi dansade fram. Men när det sen var dags att trava igen så kom vi tillbaka till landet mittemellan igen. Men vad gör väl det när man iallafall fått känna på det det fina som faktiskt går att få fram ibland. Motivationen kom tillbaka med en gång.

 

När Otto sedan avsluter lektionen med att säga att "Och tro inte att du bara står och stampar på ett ställe hela tiden och inte kommer någoon vart, för det gör du" precis som om han läst mina tankar. Lite läskigt. Sen rabblade han upp allt som jag och Filur faktiskt har lyckats med efter ett år. I början gick Filur faktiskt knappt fram över huvudtaget. Så det har ju hänt saker. Jag tycker bara det går för sakta..