Jag var med C, som i höstas fick ta bort sin häst, och provred en travare idag. En 5årig lurvig, tuffsig och alldeles för mager liten vallack. Han verkade riktigt trevlig i psyket. Kunde stå inne i stallet utan problem helt själv, lastas, ledas och inga problem med den vanliga stallhanteringen. Han hade blivit "inriden" i somras och han hade stått i en hage sedan mitten av november i fjol. Jag hoppade upp på honom för att provrida honom. Red ute på en väldigt blöt och stor åker. Han var inte ens hispig och pigg av att komma ut från hagen. Han gjorde alls som jag bad om. Skritt, stopp, trav, stopp, voltar osv. Hade lite svårt att stå still när man väl stannat men det är smådetaljer. Så allmänt en mycket trevlig och lugn travare som inte just då stressade upp sig iallafall.

Så nu skall C göra något av det svåraste. Bestämma sig för köp eller inte. Över en natt. För på måndag åker han på slakt annars. Hur hemskt är det egentligen inte? En fullt frisk och fungerande och trevlig häst. 5år. Till slakt. För att han inte gillade att ha vagn bakom sig och för att han inte sprang tillräckligt fort.

En häst som jag ridit. Sett titta så bedjande på en, mager, liten och tunn. Som egentligen inte gjort något fel. jag tycker att det är så hemskt.

En liten 5åring som jag spenderat några timmar med idag som man lärt känna. Alla uppgifter och pass nummer är redan skickat till slakteriet.

Stackars C står för ett stort och avgörande beslut ikväll. Är verkligen inte avundsjuk på beslutet hon skall fatta.

Blir bara ledsen och besviken hur orättvist livet, travvärlden och hästvärlden fungerar ibland...