Beslutsångesten som uppstår när det är dags att fatta ett beslut...

 

Något jag haft i hela mitt liv är beslutsångest. Svårt att bestämma mig. fatta beslut. Chansa. Bara köra på. helt jäkla omöjligt. I klass 3-4 så sa min lärare åt mig att hon skulle äta upp en bok om jag slutade svara "jag vet inte" en hel månad.

 

När jag skulle fatta ett beslut om Indie..flera månader men insåg tillslut att jag ville kunna satsa mer på en häst som gick att arbeta med och hoppa med. Jag störtgrät i 3 mil, lite mer när jag kom hem och sen var tårarna slut. Men det fortsatte ett par månader ändå. Trots att jag ändå hade Cinnamon väntandes hemma direkt efter.

 

Då var det dags igen nu. Snart iallafall. Fatta ett beslut. Kontraktet med Filur går ut snart och jag är den veligaste människan i världen. Vi har fortfarande vår fight om att gå fram. Men vi har också våra grymma roliga stunder. Tror jag pratade med stallägarens man i en timme efter hopplektionen igår, En timme med mamma i söndags, Hovslagaren en timme idag och stallägarens man en halvtimme igen idag. Men jag kommer ändå inte fram till något? Det är bara att inse att det bara är jag som kan bestämma mig.

 

ALLT är perfekt med Filur förutom att jag ibland gärna skulle vilja ha honom lite piggare, så att det blir lite enklare att jobba med honom på ridbana och slippa mana på, gärna aningens bättre hoppteknik. Men thats it. Annars är jag nöjd med allt. Smådetaljer, men ändå detaljer och ingen häst är perfekt.

 

Känner den där beslutsångesten och paniken att oj, kanske borde kolla lite hästannonser och och provrida sisådär 100 hästar och gärna idag, gärna just nu också. Dumma Gotland. Så mycket mer möjligheter på fastlandet. Min hovslagare säger att velar man och inte känner till 100% att det är den hästen jag vill ha, så är det inte den rätte. Det tror jag INTE ALLS någonstanns på. Delvis för att jag velar om allt. Skulle självaste Totilas stå framför mig med ett annat namn med ett bra pris så hade jag velat, bara för att jag är en sån person.

 

Tror även att allt omkringflyttande och bytandet och ridandet av massor av olika hästar har fått mig känslokall. Alla mina favorithästar jag hade när jag var mindre såldes, avlivades eller försvann på nåt sätt. Jag har alltid fått flytta omkring mellan olika hästar. Inte förrens Indie gick det en längre period då jag endast red EN enda häst.

 

Beslut är alltis svåra tycker jag, speciellt när det gäller hästar, man är nästan nöjd men funderar ändå på det där, "tänk om jag hittar en annan häst som bara är lite, lite bättre" men det kan även bli precis tvärt om. Fick höra om en som köpte en häst på fastlandet, tog hem henne till ön och nu vågar hon inte rida ut på henne för att hon är rädd. Vill inte att det skall bli så och vet att det inte blir så med Filur. Kan bara säga att allt snurrar 120 varv i huvudet just nu. Kan dock bero på att jag endast sammanlagt sovit 3-4 timmar på nätterna de senaste 5 dagarna. Hu. Pallarinte.

 

Så onödigt att ens skriva det här inlägget då det är helt intetsägande och ändå inte har nån mening eller poäng. Dessutom att det känns som att det blev ett deppigt inlägg fast det inte ens är det? Härligt att jag disskuterar med mig själv i textform. Jag förvirrar mig själv. Naj, godnatt.