(Haha, ni kommer aldrig orka läsa allt det här ;) )
Eller egentligen var det kanske inte så hemskt men det var verkligen inte roligt.

Det började bra, vi kom dit tidigt vilket gjorde att jag skulle hinna skritta upp innan alla de andra skulle komma in galopperande. Men det visade sig att vi inte blev så många då det var någon sorts ryttargala eller något liknande som de flesta var på.

 Uppsittningen gick bra då Indie inte var lika stressad som sist. Hon stod snällt still och vi kunde ganska lugnt börja uppvärmningen. Hon tog det lugnt och sansat men var ändå väldigt spänd.  Jag fick beröm av A då Indie skötte sig bra och höll sig i skinnet. ( Inte så konstigt att vi fick beröm då han typ bara sett hennes dåliga sida) Efter vi värmt upp var det dags att vänja Indiana vid bollen igen men hon verkade knappt bry sig om den. Det var otroligt skönt att hon kom ihåg den. Nästa steg var att vi skulle skritta i bredd och passa bollen mellan varandra, även det fungerade bra, även om hon ökade skritten då jag släppte tyglarna. Den övningen höll vi på med ett tag och det fungerade galant. Nästa övning så delade vi in oss i par och skrittade runt och passade varandra och då fick jag det kämpigt att hålla Indie ifrån F´s häst då Indie hela tiden drogs som en magnet mot honom när hon kom för långt ifrån. Det gick väl ganska hyfsat, bättre än förra gången men det var ändå ett jobb att hålla henne på rätt väg och samtidigt passa bollen o.s.v.

 Sen prövade vi på att kasta och göra mål i korgen, och jag kan ju säga er att det är otroligt svårt att veta hur man skall hålla bollen när man kastar, man vet liksom inte hur man skall göra.   

 Nästa övning var en mardröm, något av det pinsammaste som hänt mig tillsammans med häst tror jag faktiskt. Vi skulle fyra stycken gå bredvid varandra i en rad och sedan vända när vi kom till slutat av ridhuset och fortsätta. Vi hade A som var ledaren och alla skulle rätta sig efter hans hästs bog och man fick inte gå före den hästen och vi skulle dessutom göra det i trav. För det första kunde jag inte få Indie att hålla sig bakom A´s häst och bara drog och det gick inte att kommunicera med henne (Flashback travet kanske?) Så jag fick typ göra olika voltar och liksom gå förbi a göra en volt och lägga mig bredvid hästen.  (Vi hade också två andra hästar mellan Indie och F´s häst bara för att Indie skulle få jobba lite på det.) Så höll jag och Indie på med våra volter och A sa till mig att göra halvhalter. Hehe, det finns tyvärr ingen sån spak på henne svarade jag. Visst finns det en men den fungerar inte när vi travar bredvid varandra. Och bromspaken fanns knappt kan jag också säga er. Så det kändes ju inte heller så kul. Men sen blev det ännu värre när vi alla skulle vända i slutet i ridhuset då kan jag lova er att det knäppte till i hennes huvud och hon kände Flashback travet och voltstart! Hon gjorde sig beredd på att dra igång huvudet tre meter rakt upp i luften samlade ihop sig och benen flög åt alla håll och kanter. Jag kan ju säga att det resulterade i noll kommunikation. Jag fick ju henne att hålla sig i trav men vi var inte direkt bakom A´s hästs bog. Det gick verkligen inte. Och det var hemsk, jag kunde liksom inte göra något hon var helt blockad och tänkte bara på att ligga först.

Det är det som är det jobbiga med travhästar, det är vid såna här tillfällen man bara vill vara som alla andra och ha kul. Men det fungerar inte, man vill att allt bara skall fungera som det borde, men det går verkligen inte. Man känner dig dålig och värdelös och som att man inte kan rida klokt. Det känns som allt är emot en och alla kritiserar en. Vilket en del förmodligen också gör, men visst, det är ju inte så svårt att förklara vad man skall göra om man själv inte sitter i den positionen. Det är ännu enklare för folk som aldrig ridit en tävlad travare att berätta vad man skall eller borde göra. Det kan verka enkelt och simpelt i deras ögon men det är det verkligen inte! Speciellt inte Indie som förmodligen är ganska grön i ridningen och mer kommer ihåg vad man skall göra på travet än de gånger hon varit riden. Till travet där de vet vad de skall göra. De är liksom födda för att springa på travet inte för att fjanta runt i ett ridhus.

Det är därför det kändes speciellt tungt och som ett bakslag igår. Jag ville att allt skulle fungera och att vi skulle vara normala och som alla andra, slippa de kritiska blickarna som förmodligen fortsätter att ge travarna ett dåligt rykte. Till och med F´s häst har skött sig bra som annars när man rider honom travar med frambenen och galopperar med bakbenen samtidigt som man får hålla i honom tills armarna känns av. Jag ville för en gångs skull känna mig som alla andra och bara flyta in i mängden och slippa de kritiska blickarna. Men det är ett ordentligt jobb man tagit på sig. Speciellt när det inte var så länge sedan hon blivit avställd från travet. Det känns tungt och jobbigt och inget fungerade…

Till och med efter övningen efter gick det skit. Jag skulle trava henne i lite volter så att jag skulle få ett bättre slut på lektionen, men vad händer? Japp hon vägrar. Ju mer markerad hjälp jag gjorde ju mer saktade hon av. Gav jag hjälpen så stannade hon annars skrittade hon på i rask takt. Tillslut skulle jag banka till henne ordentligt men då stannade hon. Så tillslut fick jag typ sitta på henne och verkligen banka vilket inte kändes så kul och det tog ett bra tag innan jag fick henne i trav. Var nu det är för grej hon fått för sig vet jag inte, men hon höll på så på ridlektionen i måndags också. Ju mer hjälp jag gav ju mer saktade hon av. Kanske ett nytt tix som hon fått för sig, hon brukar ju alltid ha något brukar ha i farten, det har ju tidigare varit; Transportvägran, haltvägran och tränsvägran.

Men varför har hon tagit på sig en häst om hon inte klarar av den, Kanske ni tänker? Grejen är den att hon är otroligt duktig på att lyssna men inte i såna situationer som liknar travet allt för mycket.  Jag kan säga att hon är den travare av alla de jag ridit är den som varit känsligast för skänkeln. Och visst, jag klarar inte henne perfekt i alla situationer men jag är envis och med det tror jag att man kan komma långt på.

Det som är det jobbigaste tycker jag är att de andra som också är med på horseballen förmodligen tror att jag alltid rider som jag gör där och att Indie alltid håller på som hon gör där. Vilket verkligen inte är sant. Jag vill ju visa upp vår fina sida som vi har tillsammans, men det går inte att göra ensam, jag behöver hjälp av Indie för att klara det.

Frågan är ju bara hur mycket man orkar. Allt känns tungt nu, men det är bara att bita ihop och kämpa vidare.