häst
Allt eftersom aveln utvecklades och blev mer selektiv kunde större hästar avlas fram. På senare tid har även selektiv avel fått fram mycket små hästar som Falabellan och Miniatyrhästen men även mycket stora hästar som Shirehästen. Idag räknar man även hästarnas höjd enligt ett visst system för att dela in dem i olika klasser. Hästar som är under 148 cm räknas som ponny, medan hästar över 148 cm räknas till stor häst. Inom ponnyn räknar man även in dem i fyra olika kategorier beroende på mankhöjd; A-ponnyer, B-ponnyer, C-ponnyer och D-ponnyer. A är de minsta ponnyerna och D är de högsta. A-ponnyer kallas de hästar som är 107 cm eller mindre i mankhöjd. B-ponnyer har mankhöjden 107,1 cm till 130 cm. C-ponnyer är mellan 130,1-140 cm, och d-ponnyer 140,1-148 cm. Vissa raser som blir under 148 cm räknas ändå som häst, inte ponny, på grund av en exteriör som mer liknar stora hästars. Några exempel på detta är Islands-, Miniatyr- och Kaspisk häst samt Falabella 64cm i mankhöjd.
Världens minsta häst är Thumbelina, en dvärg-falabella som är 43 cm i mankhöjd. Världens största häst någonsin var Shirehästen Sampson som var 219 cm i mankhöjd.
Färger
Alla hästar har i grunden en grundfärg. Det finns tre standardfärger: fux, svart och brun. Dessa grundfärger kan sedan spädas ut, brytas upp eller på annat sätt modifieras av olika anlag. En häst kan ha flera olika anlag på samma gång, till exempel kan den vara stickelhårig, skäck, black, isabell eller tigrerad, dock är det ovanligt med så många färger på en häst. Det finns också avblekbara färger då hästen blir mer och mer vit, när hästen blir äldre blir den helt vit. Vissa raser har inte vissa färger, medan andra raser alltid har en viss färg. Fjordingar är till exempel alltid blacka, och frieserhästar är alltid svarta. Skimmel är också en vanlig färg, och flera raser finns enbart som skimmel, till exempel Camarguehästen, som är en fransk ras.
Sinnen
Livscykel
Hästar i fångenskap lever normalt 20-25 år, men ponnyer kan bli uppåt 30 eller till och med 40 år gamla. En hästs ålder räknas i allmänhet inte upp på dess födelsedag, utan den 1 januari på norra halvklotet, och den 1 augusti på södra. Dräktigheten varar 335-340 dygn. (11 månader)
Föl
Till skillnad från många andra djur kan fölen både stå och springa nästan omedelbart efter födseln även om det sker lite ostadigt. Detta är en anpassning för att öka fölets överlevnad mot predation och härstammar från vildhästarna. Fölet kan galoppera redan efter cirka en timme. Fölet har ganska långa ben i proportion till sin kropp och föds vanligtvis med ansatserna till mjölktänder. De får sina första framtänder redan vid cirka 10 dagars ålder.
1-4 års ålder
Mellan 1 och 4 års ålder är en viktig tillväxtperiod för unghästen då form, utseende och beteende kan förändras mycket drastiskt. Hästens bakre del kan till exempel bli mycket högre än manken och huvudet, något som jämnar ut sig senare. Hästens ben kan fortsätta växa tills de är ca 2-3 år gamla. Fullblodshästar som ofta föds tidigt på året mognar fortare och brukar oftast ridas in och tränas redan vid 1 års ålder för att tävlas inom galoppsporten redan vid 2 års ålder. De flesta hästar bör dock inte ridas in förrän vid 2-3 års ålder för att hinna mogna något, både fysiskt och psykiskt. Djupare träning bör inte ske förrän hästen är minst 4 år gammal.
4-15 års ålder
Under den här tiden pågår de flesta hästars mognadstid. Mognaden kan ske olika mellan olika individer och framförallt olika raser. Fullblod mognar oftast innan 4 års ålder medan de flesta hästar oftast inte mognat klart förrän vid 8 års ålder. Lipizzanerhästar är exempel på en ras som mognar relativt långsamt. Vid 5 års ålder brukar dock hästens proportioner ha rätat ut sig och många hästar har sina mest produktiva arbetsår mellan 5 och 12 års ålder.
15 år och äldre
Från ungefär 15 års ålder börjar de flesta hästar att bli något stela i takt med att de blir äldre. Hästar som hålls i god kondition, får bra skötsel och bra foder kan däremot vara mycket pigga långt upp i åldrarna och till och med tävlas aktivt. De första tecknen på att hästen börjar bli gammal är att de blir något svankiga, något som kan framträda snabbare och tydligare hos hästar som rids eller packas hårt och tungt. Detta sker dock även naturligt när hästen rids mindre då musklerna långsamt försvinner. Buken kan även börja hänga och hålorna ovanför ögonen blir djupare. Tänderna blir slitna och gulare. Eftersom matsmältningssystemet blir mindre effektivt kan det även vara svårt att hålla hästen i gott hull. Hästen blir vanligtvis mellan 20-25 år gammal men det finns dokumentationer om hästar som blivit upp mot 40 år gamla. Världens äldsta häst var Old Billy som blev 62 år gammal.
Systematik
Tamhästen beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné i den tionde utgåvan av hans verk Systema naturae, under det vetenskapliga namnet Equus caballus.[1] Linné kategoriserade tamhästen som en egen art, och denna taxonomiska beskrivning föregicks av den taxonomiska beskrivningen av vildhästen (Eguus ferus). Idag beskrivs tamhästen istället som en underart till vildhästen, men hästarnas släktskap och systematik är fortfarande mycket omdiskuterad och revideringar kommer med stor sannolikhet ske i framtiden.[2]
2003 reviderade International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) de vetenskapliga namnen för ett antal arter där de domesticerade formerna beskrivits före deras vilda förfäder, däribland vildhästen och tamhästen, och utifrån detta beslut gavs tamhästen det vetenskapliga namnet Equus ferus caballus.[2][3]
Anfäder
 |
Denna artikels faktauppgifter kan vara felaktiga på grund av föråldrad information. Hjälp gärna till att förbättra artikeln genom att uppdatera den. Se diskussionssidan för mer information. (2013-01) |
Idag stödjer de flesta experter teorin att de moderna hästarna härstammar från tre primitiva hästtyper av vilka en har överlevt in i våra dagar:
- Asiatisk vildhäst eller Przewalski (Equus ferus przewalskii)[3] från Mongoliets stäpper är den enda idag levande av de fyra ursprungliga vildhästraserna. Den var nära utrotning i det vilda men har överlevt genom avelsprogram i djurparker och nyligen utplanterats igen. Przewalskihästen är stamfadern till många östasiatiska ponnyraser som till exempel den mongoliska ponnyn och de flesta japanska ponnyraserna. Men Przewalskihästar har även förts till Europa och bör ha använts i utvecklingen av en del av dagens kallblodshästar.[källa behövs] Den norska Fjordhästen har en mycket stark koppling till Przewalskin och liknar denna mycket i utseende med den blacka färgen, upprättstående man och primitiva tecken.[källa behövs]
- Tarpan (Equus ferus gmelini)[3] levde i hela östra Europa och västra Eurasien med huvudsaklig utbredning i det som idag är Polen. Tarpanerna levde vilt ända in på 1800-talet då den utrotades helt, även i fångenskap. Under 1900-talet gjordes försök med att "avla tillbaka" och rekonstruera rasen med hjälp av ättlingar som Konik och Hucul, varför det även idag finns hästar som kallas tarpaner som lever halvvilda i Polen. Denna häst är även den alltid black. Tarpanen är dock den häst som beräknas ha störst inflytande av alla de förhistoriska i hästarna och har någon gång legat i grunden för nästan alla dagens hästraser, bland annat då man tror att Tarpanen i viss mån har använts för att utveckla det arabiska fullblodet som använts till att förädla och utveckla hästar i 4 000 år.[källa behövs]
- Skogshäst (Equus ferus germanicus)[3] anses ha utvecklats från den diluvianska hästen (Equus ferus silvaticus). Skogshästen var en stor och tung häst som levde skogar och sumpmarker i norra Europa. Troligen härstammar alla dagens kallblodshästar från skogshästen bland annat Nordsvensken och framförallt Ardennern som i sin tur har använts för att utveckla många modernare kallblodsraser.[källa behövs] Skogshästen är numera utdöd.
Något förenklat har dagens tyngre hästraser utvecklats från skogshästen med vissa inslag av den grova asiatiska vildhästen, medan de moderna lätta hästarna sägs leda sitt ursprung till tarpanen och den asiatiska vildhästen samt till korsningar mellan dessa och deras avkommor. Ytterligare två hästtyper fanns tidigare, tundrahästen och den tatariska ponnyn, men deras inflytande på moderna hästar anses vara mycket litet.[källa behövs]
Ur dessa förhistorika hästar utvecklades även olika hässtyper. En teori om fyra grundtyper lades fram i Edinburgh under mitten av 1950-talet. De fyra typerna var Ponnytyp 1, en liten ponny från norra Europa, liknande dagens Exmoorponny, Ponnytyp 2 som var något kraftigare, lik dagens Fjordhäst, Hästtyp 3 som var en ökenhäst i centrala Asien med den modera motsvarigheten i Achaltekeern, samt Hästtyp 4, en liten och smal ökenhäst som anses vara prototypen till arabhästen men med modern motsvarighet i den kaspiska miniatyrhästen.[källa behövs]
Modernt inflytande
Under de senaste 500 åren har modernare hästraser framavlats, oftast med i stort sett samma blodslinjer. De mest inflytelserika moderna raserna är den berömda spanska hästen, det arabiska fullblodet och berberhästen, samt det engelska fullblodet.
- Arabiskt fullblod och berberhäst är de två raser som har absolut mest inflytande på dagens hästar. Ända sedan araben utvecklades för 4000 år sedan har den varit med i utvecklingen till nästan alla hästraser, både som förädlare och grundstam. Under morernas invasion av Iberiska halvön under 700-talet f. Kr fördes många araber och Berberhästar till Europa där de användes inom aveln och då bland annat för att avla fram den berömda spanska hästen och det engelska fullblodet.[källa behövs]
- Spansk häst, även kallad iberisk häst, var näst efter araben och berberhästen, den mest inflytelserika rasen inom avel och kan hittas i blodslinjerna bland nästan alla dagens moderna västliga häst. De spanska hästarna bar även på ett tydligt arv från araberna och Berberhästarna. Under 1500-talet och 1600-talet fördes dessa hästar över till Amerika där de grundade alla dagens Nord- och Sydamerikanska hästraser bland annat genom att de förvildades och skapade hjordar av mustanger och andra hästar som indianerna så småningom tog vara på och avlade fram nya hästraser på. Den spanska hästen ligger även i grunden till många europeiska hästraser som till exempel Lipizzanerhästen. Spanska ridskolan som ligger i Wien i Österrike använder sig enbart av Lippizzanerhästarna och har bland annat fått sitt namn av inflytandet på rasen från den spanska hästen.[källa behövs]
- engelskt fullblod utvecklades med en bas av orientaliska hästar, bland annat arabiska fullblod. Sedan utvecklingen har det engelska fullblodet betraktats som världens snabbaste hästar och har ingått i aveln av nästan alla varmblodshästar i Europa. Även travhästar har influerats av det engelska fullblodet samt Boerhästen från Sydafrika, den australiska boskapshästen och poloponnyer från Argentina. Många av dagens mer atletiska ridponnyer har en bas av engelskt fullblod.[källa behövs]
Förvildade hästar
På flera håll i världen finns det förvildade hästar, vilka är tamhästar som flytt eller blivit släppta från mänsklig fångenskap, eller hästar som härstammar från dessa. Några exempel på förvildade hästar är Mustangerna i Nordamerika som härstammar från de berömda spanska hästarna, brumbyhästarna i Australien som härstammar från hästar som fördes över av europeiska nybyggare och Gotlandsrussen på Gotland som härstammar från hästar som användes redan under järnåldern.
Avel
Hästavel används för att ta fram bättre individer som har de bästa möjliga egenskaperna för ett visst ändamål samt även för att föra gener och arv vidare för att rädda arten.
Vetenskapsmännen har inte varit eniga om huruvida de nuvarande hästraserna har utvecklats från en eller flera anfäder. Nyligen publicerade undersökningar av ett antal hästars Y-kromosom, utförda av professor Hans Ellegren och medarbetare, som publicerats i Nature Genetics, har överraskande visat att alla nu levande hästar, både stora och små raser, förmodligen härstammar från en och samma hingst. Däremot har tidigare undersökningar visat att det finns åtminstone ett hundratal olika utvecklingslinjer på stosidan. En slutsats man borde kunna dra av detta är att människan tidigt insåg betydelsen av att avla på lämpliga hingstar eftersom dessa kan lämna betydligt fler avkommor efter sig än vad ston kan. Dagens avel bygger ju i stor utsträckning på detta faktum.
I Sverige har det tidigare funnits en lag om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk. På grund av EU-anpassning har besiktning, premiering och registrering av hingstar nu övertagits av de respektive hästrasernas avelsföreningar. Avsikten har dock alltid varit att utestänga olämpliga hingstar ur aveln.
Det finns däremot inget som hindrar att stoägare låter betäcka sina ston även om dessa är undermåliga utseendemässigt och ur nedärvningssynpunkt. Genom att använda olämpliga ston i aveln blir risken att få även undermåliga avkommor större. Att betäcka ett sto av erkänt god stam för avel är minst lika viktigt som att använda en bra hingst för att få en bra avkomma. Vissa hingstägare ställer därför kvalitetskrav på de ston som tillförs deras avelshingstar.
Selektiv avel
Dagens moderna hästar har egenskaper som lämpar sig för olika ändamål. Genom långvarigt selektivt avelsarbete har det uppstått en mängd olika hästraser och individerna inom respektive ras delar gemensamma distinkta, för rasen specifika nedärvda särdrag. Hästar som tillhör samma ras registreras i rasens stambok. För att en häst ska bli godkänd inom sin ras och bli införd i stamboken måste den uppfylla vissa krav på bland annat storlek och utseende samt härstamning. Avelsorganisationerna reglerar kraven för hästavel och för stamboken.
Indelning av hästtyper
Arabhästen och möjligen även den mindre ädla berberhästen betecknas som fullblodshästar, liksom deras ättling det engelska fullblodet, angloaraben och den turkmenska achaltekeern. Namnet står för en unik renhet i blodslinjerna som ingen annan hästras kan uppvisa. Kallblodshästar kallas de tunga arbetshästarna som främst utvecklats i Europa. Kombinationen fullblod och kallblod i olika proportioner ger varmblodshästar eller halvblodshästar. Fullblod och varmblod har vanligen långa ben och är slanka, medan kallbloden har större bröstdjup och kortare, tjockare ben än varmblod med samma mankhöjd. Med fullblod menar man i dagligt tal engelskt fullblod.
En annan indelning av de moderna hästtyperna är lätta hästar (ridhästar och körhästar) och tyngre arbetshästar. De lätta hästarna har två undergrupper - hästar och ponnyer. Som ponnyer räknas raser och typer som understiger 148 centimeter i mankhöjd, med undantag för vissa raser som kan understiga 148 cm men fortfarande räknas som häst ex Islandshästen.
Varmblod är den internationellt vedertagna beteckningen på alla hästraser som inte kan åsättas beteckningen fullblod, kallblod eller ponny. Halvblodshästar har en större andel kallblod i sig. I regel säger man även att fullbloden oftast har hetsigare temperament medan kallbloden är lugna och fogliga. Kombinationen ger varmbloden som är lätthanterliga men ändå atletiska.
Från Sverige kommer två av dagens godkända hästraser. En av dessa är Gotlandsrusset, som är en ponny på cirka 120 till 130 cm i mankhöjd och är ett varmblod. Den används ibland som hopphäst, men är också en populär travhäst. Den andra rasen är Nordsvensk häst, som är cirka 150 till 160 cm i mankhöjd. Den Nordsvenska hästen är en relativt tung häst som framförallt används och användes till skogsbruket.
Förr fanns också en ras från Sverige som hette Ölandshäst. Av Ölandshästen fanns två typer en var i ungefär samma höjd som en islandshäst och den andra ungefär som en shetlandsponny, men Ölandshästen är numera utdöd. Det finns människor som arbetar med att få tillbaka den större ölandshästen, men den mindre sorten har visat sig vara näst intill omöjlig att avla fram igen.
