Jag har älskat hästar hur länge som hellst, men, jag var inte en av dem som började när jag var 6år. Jag och min bästa kompis som även råkar vara min kusin hängde i ett privatstall när vi var små. Vi drömde såklart om egen häst. Vi båda tjatade men utan större framgång. Så fort jag ens nämnde ordet "Häst" så slöt det i mindre trevliga diskussioner av den högre tonen, dörrar som smälldes och då och då i gråt.

Jag var den som läste hästböcker, tänkte hela tiden på att jag var inte en av dem som aldrig skulle få en häst men ändå slöt med att dem fick det. Jag läste insändare i tidningen "Min häst" hur endel av de barnen aldrig, aldrig trodde att de skulle få en egen häst men på något sätt ändå fått det. De skrev att det fanns "hopp" jag var aldrig en av dem. Inte en chans att jag någonsin skulle få en häst. Aldrig, aldrig.

Mina föräldrar sa att när du är tillräckligt gammal att du skaffat egen familj och hus då, då kan du skaffa dig en häst. När du kan betala för den själv. Inte direkt det man ville höra när man var 10-17år.

Men nu har jag kämpat mig hit jag är idag, alldeles själv. Jag har sommarjobbat sedan jag va 16år. När jag var 18år, kunde de ju inte direkt bestämma vad jag skulle göra, jag tog försiktigt upp det där med häst igen. Gjorde budget osv. (ekonomielev som jag var) Jag googlade runt, frågade runt osv. Kollade om det fanns tillgång till stallplats i stallet om det var okej osv. Men mamma och pappa gillade ändå inte min idé. Men jag ville ändå ha bekräftelse, jag ville veta att de skulle stå bakom mig, jag ville ha en sorts bekräftelse om att de ändå tyckte att det var okej.

Jag kom i kontakt med Indie´s ägare, jag sa att jag skulle åka och provrida, man LÄR sig något av att provrida förklarade jag, det MÅSTE inte betyda att man skall köpa hästen, det är en lärdom. Jag fick ett okej på det och åkte och provred. Sen vet ni ju lite av den historen. Indie fick följa med hem och stannade här nästan ett år, och med tiden tillsammans med Indie utvecklades även förståelsen från mamma och pappa att jag verkligen VILLE det här. De insåg vad allting kostade osv, de såg nog att jag var väldigt glad. Jag har Marléne, Indies ägare att tacka mycket, hon och Indie har bidragit till stor del. Mamma och tillochmed pappa smälte för Indie. Pappa av alla människor var den som följde med till nångång ibland när jag skulle fodra osv. Tillslut gick det så långt att pappa tillochmed tyckte att jag skulle köpa Indie!



Men sen åkte Indie hem och Cinnamon kom in i bilden, de var nu återigen lite anti att jag skulle köpa häst. Men det kunde ju inte skada att ha hästen på prov. Men med tiden med Cinnamon och alla hoppträningar insåg de att jag var envis och jag VILLE det här. Jag var övertygad att Cinnamon verkligen var hästen jag ville ha, men sen blev det ju en vändning och även Cinnamon fick åka hem till sin ägare.


Jag har varit på endel provridningen, men ingenting som passat, jag har ringt på hästar men som visat sig varit sålda.

Nu under tiden utan häst, tror jag att de tyckt lite synd om mig. Att det inte blev som jag tänkt och att jag verkligen vill ha en egen häst. Så från att gå fån "det finns ingen disskusion att disskutera med om ordet häst är med" till att mamma faktist lade upp det här på köksbordet igår morse.



Nu vill jag avsluta och påbörja nästa kapitel, jag vill hitta "DEN" hästen,  MIN häst. Mamma och pappa står nu bakom mig. Tack vare:
-Alla personer och hästar i stallet
-Marlene och Indie (som lät mig låna Indie så pass länge)
-Cinnamon och hennes ägare

Förmodligen även tack vare mig själv som varit så envis, som faktist lyckades komma in och få det där vikariatet på jobbet som de aldrig trodde jag, Mikaela 19 år, precis nybliven student och ingen arbetserfarenhet whats so ever, lyckades få det där vikariatet som ingen trodde, inte ens jag själv.